Midvinter i gruppvåldtäkternas tid

Vi skriver nu 19 december 2017. Midvintersolståndet står på tröskeln och bestyren inför julblotet pockar på uppmärksamhet. Men det blir nog inte mycket till julblot i år, tyvärr. Detta av olika skäl, bland annat arbetsrelaterade bördor, brist på tid. För övrigt är det ingen särskilt festlig tid just nu. Likafullt försöker jag, som självmedveten nordbo, göra mitt bästa för att hedra både Jolnir och Julbocken, såväl som alla som i detta land kämpat och drabbats av oförrätter i det förgångna och i det nuvarande. Som påpekat förut är det alltså just Jul vi firar vid denna tid på året, inte ”Christmas”.

För övrigt höjer vi nu en extra skål för Finland och hundraårsminnet av detta vårt grannlands självständighet i kölvattnet på bolsjevikernas revolution i Ryssland 1917. Vidare erinrar vi oss de folkliga upproren i vårt eget land under samma år, riktade mot den tidens maktfullkomliga överhet. Utan historiskt omvälvande tilldragelser som dessa, hade vi inte varit där vi är idag – på gott och ont.

Här kan det nu vara på sin plats att begrunda Sveriges nuvarande belägenhet mot bakgrund av historien, hundra år efter de folkliga upploppen på Möllevångstorget i Malmö, på Södermalm i Stockholm och i ett tjugotal andra orter i Sverige samma år (1917).  Det förtryck vi genomlider idag är förvisso av annat slag, och än så länge är det väl relativt få av oss som bokstavligen svälter. Men det bör inte förleda oss att tro att vi idag skulle vara befriade från en maktfullkomlig överhet som gör oss illa medvetet eller omedvetet, på grund av illvilja eller på grund av inkompetens och ansvarslöshet.

 

Då denna blogg avser att fungera som fyrtorn och flaskpost till framtiden, vill jag nu med några enkla penndrag erinra om något av det vi genomlider för närvarande.

Gruppvåldtäkterna har åter hamnat i fokus. Att detta numera är allmänt förekommande i vårt land har förvisso varit känt i några år. Befolkningen har väl egentligen vant sig vid detta som ett slags ofrånkomligt normalläge, men just nu har det kommit att få en särskild aktualitet mot bakgrund av ett antal synnerligen hänsynslösa fall under senare tid samtidigt som förövarna i ett tidigare fall nyligen frikänts i domstol. Det rör sig såklart om flockar av ”unga män” eller ”pojkar” (att nämna något mer och annat därutöver är som bekant tabu eller till och med olagligt här i landet). Dessa kommer nu att kunna utkräva skadestånd för den tid de suttit frihetsberövade och misstänkta. I många andra fall har inga förövare kunnat identifieras eller gripas, men av olika skäl kan man tänka sig att det kommer att bli enklare i framtiden. (Jag kommer till vad det kan tänkas bero på längre ner.)

Till följd av gruppvåldtäkterna har det i dagarna anordnats manifestationer och demonstrationer på olika håll i landet. Många kvinnor vågar inte röra sig ute själva och någon företrädare för ordningsmakten har också avrått från detta. 

Det återstår att se om manifestationerna kan förändra något till det bättre. Förhoppningsvis så. Men åtminstone en del av dem som brukar gå i fronten för sådana här evenemang har tyvärr, i andra sammanhang, motsägelsefullt nog bidragit till att skapa och vidmakthålla förutsättningarna för de samhällsyttringar de nu manifesterar emot.

För någon vecka sedan anordnades för övrigt manifestationer och demonstrationer gällande ett annat problem, nämligen det att landets judiska minoritet utsatts för attentat i två av våra större städer (Malmö och Göteborg). Mer generellt har företrädare för denna ofta väl integrerade minoritet, som levt och verkat här i många generationer, vittnat om en tilltagande utsatthet i landet där regimerna under drygt trettio års tid bedrivit en migrationspolitik som uppmuntrat till gränslös invandring, framför allt från delar av världen där judehatet är lika starkt och normalt som föraktet för fria, självständiga kvinnor.

Regimföreträdare har gärna visat upp sig också vid dessa manifestationer. De har tagit tillfället i akt och sett till att få sitt eget självupplevda civilkurage exponerat av tjänstvilliga journalister, radio- och TV-producenter. På så sätt kan man undvika att få det att framstå som om man själv skulle ha något som helst ansvar för att ha skapat förutsättningarna för den aktuella samhällsutvecklingen (”Ingen skugga faller på mig, för jag är här …”). Praktiskt taget varje manifestation har blivit till ett gott tillfälle för regimens företrädare, hantlangare och medlöpare att beundra sig själva och varandra.

Det är förstås inte möjligt att här inventera alla absurditeter och oavsiktliga ironier som utspelar sig i vad som dessvärre är och förblir mitt enda hemland. Vi får nöja oss med ytterligare ett illustrativt exempel tills vidare: Regimen kallade för ett par dagar sedan till presskonferens för att informera om en ny lag, den så kallade ”samtyckeslagen”, Litet förenklat går den ut på att inför undersåtarna markera och inskärpa att regimen nu menar allvar och vill ta krafttag mot sexuella övergrepp och trakasserier genom att olagligförklara sexuella förbindelser med mindre än att ett samtycke till intimitet är klart uttalat och har stadfästs på ett sätt som båda (eller flera) parter i efterhand kan styrka. 

Utspelet om samtycket kom alltså samtidigt som ett flertal överfalls- och gruppvåldtäkter begåtts av ännu oidentifierade gärningsmän, riktade mot unga kvinnor, och medan en tidigare grupp identifierade gärningsmän just blir frikända från alla anklagelser i brist på ovedersägliga bevis i ett annat uppmärksammat fall. I rättvisans namn bör det kanske tilläggas att den nya lagen ännu inte trätt i kraft. Rättvisans tjänstemän har alltså ännu inte haft tillgång till detta ”verktyg” för att beivra brott. Framöver kommer den nya lagen kanske att kunna användas för att förhindra överfalls- och gruppvåldtäkter. Ja, man kanske rent utav kan tänka sig att sådana bestialiteter helt kommer att upphöra inom några år om bara alla som kommer till vårt land får information om att det är samtycke som skall eller bör gälla i Sverige?

Mer säkert är att de nyligen frikända förövarna av gruppvåldtäkter, liksom flertalet av deras framtida efterföljare, kommer att kunna begära ansenliga skadestånd för den tid de sitter häktade och misstänkta. Detta kommer de att få god hjälp med av rättsliga ombud och asylaktivistiskt orienterade jurister som förstår och kan sätta sig in i deras lidande eller i alla fall känner starkt för rättsstaten och instinktivt tycker illa om poliser. Lika säkert är, att många sådana krav på kompensation kommer att bli tillgodosedda. Inte så få kommer att bli rikligt belönade för sina gärningar eftersom Sverige är ett land där lag och ordning skall gälla. Här måste allting gå rätt till, oberoende av vilka fördomar som eventuellt kan finnas i det föraktade folkdjupet.

Ofta är det ju faktiskt också ”svenskar” som begår den här typen av brott. Det har vi fått lära oss under många år av intensivt kampanjande i syfte att motverka eventuella fördomar. Vi undersåtar har dessutom fått lära oss att varje stackare med ursprung på annan kontinent som kommer till vårt land och beviljas uppehållstillstånd är minst lika mycket svensk som andra. (Det finns även ”IS-svenskar” till exempel, inte bara gruppvåldtäktssvenskar.) Om något i denne stackars rättskänsla och beteende skulle råka avvika från den av regimen nu föreskrivna värdegrunden, beror det bara på att han ännu inte fått möjlighet att förverkliga sin inre liberal eller socialdemokrat. Nästan alla människor respekterar innerst inne nu rådande svenska lagar och regler och är därmed redan potentiella svenskar, möjligen med undantag för främlingsfientliga landsortsbor som kanske aldrig har varit utomlands utan troligen bott hela sitt tråkiga liv i Sverige.

Allteftersom allt fler förövare av gruppvåldtäkter beviljas skadestånd till följd av sina gärningar, kommer deras finansiella muskler att växa. Kanske kan det bli en karriärväg bland andra och som sådan vinna visst anseende. Ett skadestånd ger ett välbehövligt tillskott i kassan för nyanlända och entreprenörer som växt upp i utsatta områden som vill starta eget företag istället för att tvingas in i meningslösa åtgärder och livslångt bidragsberoende. I förlängningen kan det komma att frigöra resurser och främja integration såväl som bidra till utvecklingen av näringslivet i vårt land. En av vårt lands stora ödesfrågor handlar ju om att få nyanlända att ”komma i arbete”.