Om det för allas bästa obetydliga begreppet kultur

Det politiska och mediala etablissemanget i den lilla del av norra Europa som kallas Sverige har under den senaste trettioårsperioden – och alltmer så på senare år – vårdat ett slags oförmåga att vilja tillerkänna kulturella särdrag och skillnader ifråga om värderingar, normer och beteendemönster någon som helst samhällelig betydelse. Det är en oförmåga som nu också påbjudits samtliga medborgare för att Sverige ”ska hålla ihop”. Det är därför knappast förvånande att opinionsbildare och myndighetsutövare idag står dåligt rustade inför uppgiften att förstå och komma till rätta med den aktuella integrations- och segregationsproblematiken, angreppen mot s.k. ”blåljuspersonal”, sexuella ofredanden på musikfestivaler, på badhus, i ICA-butiker etc.

Mer generellt har det svenska etablissemangets strävan att försöka övertrumfa allt och alla i välkomnande och ängslig xenofili hittills helt enkelt tagit sin utgångspunkt i att kulturellt betingade normer och olikheter inte får tillmätas någon betydelse. Inte om Sverige ska hålla ihop. Nej, kultur är något som enkelt har ansetts kunna överbryggas om människor från andra delar av världen bara ges chansen att bli goda svenska demokrater.

Kungstanken har varit att vi måste hjälpa individer från andra delar av världen att förverkliga sin inre socialdemokrat, liberal eller moderat, och att detta kommer att lösa sig automatiskt om alla bara får en chans att komma hit och se hur fint vi har det. Det ”bagage” i form av kulturellt betingade normer, föreställningar om rätt och fel, som någon eventuellt bär med sig från sitt hemland, har betraktats som en helt obetydlig detalj i sammanhanget. I bästa fall bidrar det bara – och i alla fall – till matlagningskonsten, till det svenska köket – till att en god medborgare exempelvis kan stoppa den gamla, räliga köttfärslimpan full med falaflar och därmed bättre njuta av tillvaron. Andra kulturella olikheter av obetydligt slag har nog i vilket fall enkelt kunnat kanaliseras och tämjas inom ramen för en gammal god svensk tradition av föreningsliv och engagemang i folkrörelser, frikyrkor och trossamfund.

En förutsättning för att det ska ”funka” är givetvis att de som redan råkar vara svenskar sedan en tid tillbaka inte försäger sig och yppar något som kan verka nedvärderande eller kränkande för bärare av andra kulturella normer och föreställningsvärldar, vilket ju vore högst olyckligt då inget av detta ändå spelar någon roll eller har något egentligt värde. Nej, bättre då att från underlydande myndigheter och pålitliga politruker beställa utredningar som i folkuppfostrande syfte, och med hjälp av tvivelaktig statistisk metod, belägger att kulturell bakgrund i avlägsna delar av världen just inte spelar någon roll alls i fråga om attityder, beteenden och umgängesnormer.

I den mån man ändå i denna påbjudna, statsorkestrerade ideologi KAN räkna med att s.k. kulturell bakgrund skulle vara av någon betydelse, är det väl snarare ingrodda WT-svenskar än nytillkomna som inte beter sig i enlighet med verkligt ”svenska” normer (som alltså då ändå ibland förutsätts existera på något sätt), varav en av de viktigaste är en sorts universell solidaritet eller – annorlunda uttryckt – en viss paradoxal kombination av blygsamhet och arrogans i främjandet av detta det svenskaste av allt svenskt. Att så att säga inbilla sig stå upp emot alla orättvisor i världen. Alla andra människor blir också snabbt och gärna svenskar om vi som redan är svenskar bara motverkar rasifierande strukturer och visar tolerans inför allt möjligt från delar av världen som kanske inte är fullt så utvecklade som vår, och som vi därför måste ha särskild sympati och förståelse för, oberoende av vilken grad dessa seder och bruk skulle skilja sig från den sant svenska värdegrunden. Det finns ju även t.ex. IS-svenskar.

Den ofta väl maskerade arrogans, som sådan välvilja ytterst vilar på, skulle förtjäna en separat begreppsutredning. Med stor sannolikhet kommer fenomenet ifråga att kunna fylla ett och annat kapitel i framtida historieböcker. Men tills vidare är det så vi har fortsatt att bygga vidare den svenska konsensusmodellens förlamande och likformiga respekt för olikheter och alla likas värde.