En satirikers lyckorike

Detta land i norr som heter Sverige, och som jag en gång med viss blygsam stolthet betraktade som mitt hemland, är numera förvandlat till något jag oftast känner både skam och rädsla för. Det beror såklart inte på landet som sådant – det finns ännu vackra naturområden och en del vänliga människor. Nej, det beror på samhälleliga och sociala förhållanden, skapade av Makten och dess medlöpare under de senaste cirka tjugofem åren, med tilltagande intensitet under de senaste två-tre åren.

På senare tid har en form av svensk ny-nationalism börjat ta form. Dess tillskyndare ställer krav på medborgarna att sluta sig inåt, inordna sig i leden och visa lojalitet med det etablerade systemet genom att ta avstånd från allt och alla som vittnar om konsekvenserna av tidigare års blåögda fantasier om migration, försoning och mångkultur. Även sådant som satir och ironi betraktas med sträng misstänksamhet. Kritisk sensibilitet misstänkliggörs som en skapelse av främmande makt i syfte att skada bilden av nationen utomlands och inomlands. Få vågar motsätta sig ny-nationalismens direktiv om enhet, harmoni och samförstånd. 

Liksom i Nordkorea och på sin tid DDR i Östtyskland, finns det här i landet arméer av mer eller mindre vanliga människor som – ibland omedvetet – villigt tjänstgör och bistår regimen med information och annat. Här finns också specialstyrkor, som i en anda av duktighet gärna utför det litet smutsigare arbetet med åsiktskontroll och angiveri, exempelvis genom att rapportera om enskilda individers felaktiga yttranden och utöva påtryckningar för att få sådana individer bannlysta. För ett otränat öga kan det kanske framstå som motsägelsefullt och paradoxalt. Många i dessa specialstyrkor tror sig nämligen själva om att stå för en god sak och inbillar sig bekämpa förtalskampanjer och dylikt. Men detta är mycket typiskt för just repressiva samhällen. Det är egentligen inte så svårt att förstå de sociala mekanismerna när en tänker efter.

Utvecklingen är naturligtvis skrämmande, snarare än tacksamt stoff för en rent litterär satir. Det finns åtskilliga exempel på människor som har förlorat inte bara socialt anseende utan dessutom möjligheten att försörja sig själva genom inkomst av hederligt arbete på grund av dessa specialstyrkor. Ett aktuellt fall rör min egen nuvarande arbetsplats (tillfälligt vikariat, se förra månadens blogginlägg). Det bör sägas att arbetsplatsen är så pass stor och mångbefolkad att jag inte är bekant med någon av de inblandade parterna; jag känner dem inte. Relativt få har reagerat, många arbetar på som vanligt, men mellan skål och vägg viskas det om att en avlägsen kollega nyligen fått gå (hennes anställning var visserligen inte fast och därmed blev det enklare) efter att det via specialstyrkorna uppdagades för hennes överordnade att hon kommenterat politiskt känsliga frågor via den infantila kommunikationsplattform som i vår tid är allmänt känd som Twitter. (Ja, jag skriver för framtida läsare, för vilka det kanske inte är lika självklart vad Twitter är/var.) 

Det finns många liknande fall som det kan finnas anledning för framtida mentalitetshistoriker att granska om de vill förstå vår tid. Målkonflikterna är legio. Som alla vant sig vid, är det exempelvis svårt för unga människor att finna ett värdigt boende utanför föräldrahemmet (som kommenterat i ett tidigare inlägg på denna blogg, maj 2017). Som alla också vet, är strävan efter jämlikhet och feminism en så väsentlig del av nationens självförståelse att kampen för detta numera uttryckligen ska vara vägledande för den officiella utrikespolitiken. Sverige ska faktiskt ha heder av att vilja hjälpa resten av världen att komma till rätta med förlegade könsmaktsordningar.

Icke desto mindre förekommer det att bostäder i attraktiva områden, som ingen infödd någonsin skulle drömma om att kunna göra anspråk på, upplåts åt så kallade nyanlända, som i vissa fall kan bestå av en make med flera hustrur och barn. Ja, det kan kanske förefalla osannolikt, eftersom polygami annars är förbjudet i landet. Förutsättningen för att det ändå ska kunna accepteras, och ge utdelning i form av attraktivt boende, är att lagöverträdelsen begåtts i utlandet av en utländsk man som sedan tar sig hit för att njuta av välfärdsförmåner och annat. Det för närvarande mest aktuella exemplet är från Nacka kommun, där lokalpolitiker spenderade ett antal miljoner kronor på att låta en familj av utländsk härkomst (troligen välbeställd sedan tidigare) ta hela tre lägenheter i besittning, eftersom det vore obekvämt om makarna skulle dela en och samma lägenhet. Skandalen fick viss uppmärksamhet under september månad (2017). Den råkade s.a.s. tillfälligtvis sippra ut. Mycket snart kunde emellertid uppmärksamheten avledas till annat. Det händer ju så mycket och det offentliga minnet är kort.

Vidden av målkonflikternas tid är nog kännbar för många, inte minst för de lokala kommunpolitikerna, men många ser naturligtvis om sitt eget hus i första hand och blundar i det längsta för inte riskera något för egen del. Naturligt nog. En del av de fördrivna och förtalade har också lyckats hanka sig fram och bygga upp alternativa nätverk. Några har rentav kunnat göra nya, alternativa karriärer och få en publik. Det återstår att se om detta kan komma att få något utslag i det kommande riksdagsvalet (2018). Sannolikheten för att det skulle kunna förändra något väsentligt i grunden är dock försvinnande liten. Vidare finns förstås alltid en risk för att ny repressiv maktordning ersätter den gamla på sikt, och med tanke på vilka känslor av bitterhet och förstämning den nuvarande förorsakat under många års tid kan det tyvärr komma att bli riktigt ruskigt i så fall.

Här kanske någon vill efterlysa tydligare belägg för det jag påstår eller insinuerar. Då jag själv har yrkesmässig erfarenhet av såväl uppsatshandledning som egen forskning på akademisk nivå, har jag viss förståelse för ett sådant krav. Men jag tänker helt sonika vägra tillmötesgå det här. Detta av flera skäl.

För det första är detta inte någon kandidatuppsats eller doktorsavhandling. Det jag skriver här ska kunna läsas med behållning om hundra år eller mer. Bloggen avser att utgöra en flaskpost till framtiden. Ett skrivande som förlorar sig i dagsaktuella detaljer överlever sällan sin egen tids dårskap. För det andra skulle det strida mot min personliga moral att ”hänga ut” nu levande individer på ett förenklat, förbigående sätt. Det är just den utbredda beredvilligheten att ägna sig åt det, som är ett av de stora problemen i vår tid. Bara i undantagsfall nedlåter jag mig till sådant. Den framtida läsare som eventuellt vill undersöka och rekonstruera vår tids skeenden och stämningar mer i detalj kommer dessutom förhoppningsvis att ha fler källor att tillgå. Syftet är här att mer allmänt och ändå personligt vittna om vår tids stämningar och absurditeter. Dessa är nu av en så massiv storleksordning att man kan avstå från att specificera enskildheter. De kommer förhoppningsvis att förbli lätta att hitta i alla fall. Framför allt vill jag inte trötta den som läser denna text om kanske tvåhundra år med en massa ovidkommande personnamn och andra meningslösa detaljer, som mest är av intresse för mina självupptagna nu levande samtida i denna småaktiga, gudsförgätna nation.

På tal om nationalism, och för att nu bli lite mer specifik, vill jag uppmärksamma det så kallade flaggkonstverket ”Du gamla, Du fria” på Sergels torg i huvudstaden, installerat i augusti 2017 och nedtaget i slutet av september 2017. (Det hade visats på andra platser dessförinnan, bl.a. i Göteborg hösten 2016).  Då upphovsmannen själv uppenbarligen inte tycks frukta offentligheten tillåter jag mig att nämna hans namn: Mattias Norström. Installationen blev som väntat omtalad och väckte en del starka reaktioner, då den bestod av en svensk flagga på krökt stång. Åtminstone en lokalpolitiker i huvudstaden, vars namn ej behöver nämnas här, tog anstöt och formulerade följande: ”Man hanterar inte svenska flaggan hursomhelst. Allt som inte är olagligt behöver inte vara rätt. Händer det något liknande i framtiden kommer jag agera direkt igen” (citerat i gratisblaskan Södermalmsnytt, 16-22 september, 2017).

Eftersom jag numera ofta befinner mig i huvudstaden i min nya tjänst, fick jag tillfälle att själv bevittna verket i realtid på plats och föreviga det medelst kameran i min mobiltelefon (se bild här bredvid). Min egen upplevelse av verket skiljer sig från nationalisternas: Flaggan på den krökta stången framstod på många sätt som snillrik, en passande symbol (om än enkel och lättköpt) för en löjeväckande nation i fritt fall, präglad av sjuklig ängslighet och målkonflikter av tidigare i världshistorien aldrig skådat slag. Kort sagt en unik nation, med en unik nationalism, där skräcken för exempelvis pedofili paras med en stark kärlek till ensamkommande barn från främmande kontinenter, dvs. människor som nu räknas till kategorin barn men som troligen om några år – om ett tjugotal år eller så – kommer att stå i fokus för protestaktioner och demonstrationståg till förmån för att dessa ”barn” nu (år 2035) borde tillerkännas rätt att gå i pension redan i 45-50-årsåldern eftersom dessa stackars åldringar blev lurade/tvingades till att ljuga om sin ålder när de först anlände till landet kring år 2015.

Denna ny-nationalism erbjuder självfallet en myckenhet av tacksamt material för den som vill öva sig i satirens anrika konst, en genre som i alla tider oavsiktligen gynnats av repressiva samhällen där Maktens behov av att upprätthålla skenet leder till ständigt än värre absurditeter. Kostnaden för att ägna sig åt denna konstform är dock alltför hög i dagens Sverige – denna nation som annars skulle kunna vara varje satirikers lyckorike.